YOU ARE MY SWEETEST DOWNFALL, I LOVED YOU FIRST.

Klockan är strax över midnatt den sjunde november tvåtusenfjorton. Jag kan inte sova, och kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag ligger och funderar på allt och ingenting, som det lätt blir efter ett par dagar på resande fot. Dygnet i Stockholm blev glatt, fick äntligen träffa
några fler av Hans jävla vänner, ja precis, Han med stort H. De var fantastiska. Enough said.
Fått några välbehövliga dagar hemma i Linköping också, känns konstigt att det var flera månader sedan jag träffa min familj & mina vänner här. Men så är det ju när tiden rinner än ur fingrarna. Fick träffa två nya små själar som anslutit sig till det jag kallar mina närmsta. Vad vackert det är, med nya liv.
Jag fick hjälpa mamma, umgås med mamma, krama mamma. Och det var verkligen något min själ behövde. Jag saknar henne så mycket, så ofta.   Oftast går det bra att bo så långt bort, men ibland är det tufft. Men vi ses snart igen, för då kommer större delarna av min familj upp till lilla byn i Jämtland. Det ser jag fram emot.

Fick nyårsmenyn till jobbet skickad till mig idag. Nyår? 2015? 
Kan inte riktigt greppa det. Men jag ser fram emot det. Det nya året.
2014 kan ha varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. På så många plan.
Jag är långt ifrån samma tjej som satt på en balkong på Bali för exakt ett år sedan & funderade väldigt mycket på vad som komma skall. På ett sätt blev det ju som jag ville, jag var ju redo, redan då - att möta kärleken igen, att sluta driva runt ensam. Jag hade väl försökt, flera gånger, 
att finna den, känna den & leva med den. Var väl därför jag visste att jag var redo. Mottaglig igen. Jag hade vart förälskad, kär, betuttad innan jag sade "det är dags nu".
Men hade väl, och tur var väl det på ett sätt, inte funnit rätt. Hittat rätt. Hittat Min. 
Och så, efter en rätt stökig vinter & tidig vår, så hände det. Som en stor fet smäll på käften, som den ljuvaste musiken, den godaste smaken & ett brev på posten. Kärleken kom till Åre, och jag var förlorad. 
Jag lärde känna människan som jag älskat långt innan jag visste att han fanns. Jag föll, och föll, och föll, och föll - tills det inte fanns en chans i helvetet att jag kunde klättra upp igen.
Och jag faller än. Lite mer, lite djupare, efter varje diskussion, varje beröring, varje skratt & varje tår. Så fortsätter jag. Singla ner i ett avgrundsdjup jag aldrig vill lämna.
Ett mörker jag känner mig mer hemma i en någon annanstans. Jag är så förlorad i den här själen så det är som ett jävla skämt. Han, med stort H, dundrade rakt in i mitt liv och ingenting kommer någonsin bli sig likt igen. Det har inte vart lätt, de som känner mig vet väl att inget är. Och det kommer inte vara lätt. Livet har en tendens att slänga skruvbollar på än titt som tätt.
Men det är värt det, det kommer vara värt det. Det är redan värt det. 
Jag är mitt uppe i någonting jag inte riktigt trodde existerade. Jag är hel. Komplett.  

Och nyfiken. Vad händer nu? Och egentligen spelar det ingen roll, det kommer bli bra, oavsett.
Det är en rätt skön känsla.

Borde verkligen försöka sova. Bussen som tar mig vidare till Göteborg går om inte allt för många timmar. Blir två dagar med rocknroll, hotellstök & allt annat härligt livet har att erbjuda innan jag far tillbaka till den lilla byn & förbereder mig för en till vintersäsong.

Ska försöka att inte vara borta lika länge härifrån som jag har varit. Men har slösat mina ord på de levande senaste månaderna. Det är ju trots allt rätt festligt att kunna gå tillbaka & läsa tankar & funderingar man haft..

Vi får se helt enkelt.
Men jag mår bra, är lycklig. Kär. 
Det tog bara lite tid. Och jag hade inte bråttom. 
Det hände precis så som det skulle. Det är precis som det ska vara.
Med Han som är Min. 

Me plus you.

XO - John Mayer version

In the darkest night hour

I’ll search through the crowd

Your face is all that I see

I’ll give you everything

Baby, love me lights out

Skrivet söndagen 15/6 23:54

Ett riktigt sommarregn drog just förbi över Stockholm. 
Ett sådant regn som får trycket i luften att lätta & syrenen att dofta lite extra.
Imorgon är första dagen på en tre-dagars ledighet. Den kommer börja i gropen i halsen på mannen jag får svårt att andas utan. Imorgon kommer vara dagen jag kommer njuta av varenda liten cell av honom & oss innan han far iväg på jobb i några veckor. Tisdag ska jag försöka sova ut, pyssla lite hemma, träna & ha en fotografering med Miko på eftermiddagen/kvällen. Välbehövligt & roligt. Länge sedan jag gjorde ett fotoprojekt så det är verkligen på tiden.

I torsdags kom Theo. Min australiensiska vän som ska bo här över sommaren. Ett riktigt litet energiknippe & en glädjespridare. Vi fick en riktigt bra första dag & kväll med en mysig lunch tillsammans med Elin & sedan underbar konsert i Globen. John Mayer. Bland det vackraste jag sett live, vilken begåvning, vilken känsla. Att han avslutade med "your body is a 

wonderland" & "gravity" var kanske höjdpunkterna & de där magiska tårarna som rinner ner för kinderna när man är med om en sådan musikalisk upplevelse kunde inte riktig sluta rinna. Men jag njöt, åh som jag njöt.

Nu ska det bara styras lite jobb åt honom men med lite ryck i olika trådar & kontakter ska det nog lösa sig fint. Och idag flyttade även Karin in, så kollektivet är härmed fulltaligt. Sommaren kan börja på riktigt. Nedräkningen kan börja på riktigt. Vi jobbar alla för samma slutmål & kommer hjälpa varandra på bästa sätt. Det vet jag. Är så glad & tacksam att jag kan ställa upp så som jag kan för mina vänner.

Sitter & funderar på hur jag ska lösa mina planer på en teleporteringsmaskin. Just nu skulle jag vilja hoppa över tunnelbanan & hamna rakt ner i min säng. Oftast vill jag flytta mig dit han är. För vi är lite för mycket ifrån varandra. Och ibland vill jag bara förflytta mig till en varm plats - Bali i synnerhet. Så det krävs att spåna på. Maskinen. 

Men men. Hem kommer man ju. Bara lite otålig efter 11 timmar på Gården. Trött i kropp & själ. Men hem kommer jag ju. 

And the end is unknown, But I think I'm ready. As long as you're with me.

Angels - The XX

And everyday I'm learning about you

The things that no one else sees

And the end comes too soon

Like dreaming of angels 

And leaving without them 

And leaving without them 

Being As in love with you as I am 

 Tanken är att jag ska försöka sova. Det var planen. Men eftersom jag kraschlandade i sängen med ansiktet rakt ner i kudden när jag kom hem från jobbet så får vi väl se om den där planen jag hade spricker. Tanken var ju att jag skulle städat lägenheten när jag kom hem, istället för att sova alltså. Men det blev tvärtom. Gör ju förvisso inget, vilket ordning man gör saker man tänkt så länge de blir gjorda. Och det blev det. Städat. För det var det jag hade tänkt. 

Veckan som kommer bli lång, och rolig. På tisdag far jag & Evelina ner till Sölvesborg för att gästspela på Sweden Rock. Jägermeister är drycken som ska förespråkas & några av världens bästa band inom en  genre som ligger mig oerhört varmt om hjärtat ska spela. Vi håller tummarna för festivalväder & sköna människor. Och torsdagen där efter blir det ännu mer musik, fick ju två biljetter till John Mayer för ett tag sedan så den 12:e juni är det dags första spelningen i Sverige på tio år. Kommer garanterat bli en musikalisk upplevelse av rang. På tal om musik så hade jag ju också tänkt att åka till Gröna Lund för att kolla på Meshuggah denna afton, men orkade inte leta sällskap så hoppade över det. Lite trist såhär i efterhand, men men, inget jag inte sett förr. 

Man har ju lärt sig med tiden att livet sällan blir som man tänkt. Människor man möter, resor man väljer att ta, vägar man väljer & val man tvingas ta beslut om. Det ena med det andra vägskälet leder till nya utmaningar, nya saker att ta tag i eller beslut som ska fattas. Det är sällan det slutar upp så som man kanske föreställt sig. Och hur ska man kunna veta? Det är ju samtidigt lite tjusningen med alltihop. Att man inte vet. Hur gör man då när man landar i något man vet längst in i själen är rätt? Att något bara faller på plats inom än, som om det alltid funnits ett tomrum som sparats i väntan på just den upplevelsen? Det ska jag tala om. Man gör inte ett skit. För hur du än motarbetar & stretar, vänder andra kinden till eller försöker snacka dig ur det, så kommer det landa där i vilket fall. För vissa saker är bara menat att vara. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till frågan angående "ödet". Men till viss del kanske det stämmer. Jag var helt säker på att jag var på ett viss sätt, att jag var en viss typ av människa & där med gjorde mina val baserat på den där personen jag var helt övertygad om att jag var.

Jo, tjena. Har under de senaste veckorna lärt mig oerhört mycket om mig själv & hur andra påverkar än.

Till det bättre. Jag är så stolt över mig själv, att trots en utåt sätt omöjlig situation, inte någon gång, känt någon rädsla eller ånger. Att jag inte vikit en tum i min övertygelse om att det är precis så här det ska vara. Jag står inte ensam. Jag kommer aldrig mer stå ensam. 

Jag är förlorad. Och jag vill aldrig mer gå tillbaka. 

Jag är kär. Förälskad. Hopplöst. Oåterkalleligt.  

Så var det sagt. Fantastiska, underbara, vackra själ. Du är min. Jag är så jävla stolt. Att du är min.  

Fan, så förbannat jävla läskigt. 

Men så är det. 

God natt.

Jag tror jag ska försöka sova nu. 

And I promise I will plant kisses like seeds on your body,

so in time,

you will come to love yourself

As I love you

I don´t have the drugs to sort this out.

Look at me - Carrie Underwood #ostmedsmör

I tell myself I'm getting in to deep 

Then I fall a little farther 

Every time you look at me

Idag har ledighetskommittén suttit i solen utanför Babylon & tittat på alla original som rör sig kring Björns Trädgård vid Medis. Flyttade oss in i lokalen när kylan smög sig på & delade på en ost& chark-tallrik innan vi mös ner i varsin biostol & tittade på "The Other Woman". En film som satte ett leende på läpparna & stängde av hjärnkontoret några timmar. En vanlig måndag. I älskade Stockholm.

Så nu är vi här. Målet var att vända blad, komma upp till lägenheten & få det att kännas som hemma.
Kan väl säga att vi lyckats. Vi fick utomordentlig hjälpt av Karin. Vi har storhandlat & tagit ett varv på IKEA. Jag har packat ner lite gamla saker i kartonger & återigen fyllt min älskade garderob med kläder. Som jag saknat det. Att vika ihop mina jeans ger mig en sjuk tillfredsställelse. Sen är man ju inte som alla andra barn heller. I morgon är det dags för intro på nya jobbet. Även fast jag inte gör min första dag  för ens den 19:e Maj så känns det skönt att få lite mer kött på benen. Träffa nya chefer & kollegor, socialisera med människor, hänga på stan. Kanske unna sig ett glas. Med betoning på ett. För på onsdag ska jag på återbesök hos läkaren. Inte läge att vara bakis med andra ord.

Men sommaren tvåtusenfjorton är alltså i full gång. För ett år sedan hade säcken börjat knytas samman inför höstens långresa. Beslut togs om den kommande framtiden. Bestämde mig för att lämna Stockholm på obestämd framtid, göra en till säsong i Åre på ny arbetsplats. Nu är man tillbaka. Planerna är inte lika klara som för ett år sedan. Helt ärligt så är framtiden otroligt luddig. Men det gör mig inget. Jag är där jag vill vara. Jag har ett lugn & en självklarhet i mig.
Resten faller så småningom på plats - jag ska ingenstans.

Nu tänker jag krypa ner i min säng.
På återseende.

Take another little piece of my heart now baby.

Your Body Is A Wonderland - John Mayer

Ut från en bubbla & in i en annan.
Att lämna Åre bakom sig i lördagskväll var bland det mest bitterljuva på länge. Solen gick ner bakom fjället, bilen var fullpackad med allt man lyckats samla på sig under en säsong & helt plötsligt var fem månader borta. Jag & Alice lyckades lite hipp som happ knåpa ihop en "best/worst of"-lista, människor, utekvällar, händelser osv. Vi lämnade båda lilla Åre nöjda med vår insats. Att vi gjort det bästa av de flesta situationer. Att vi lärt oss väldigt mycket, både om människor & yrkesmässigt.
Det har absolut inte vart en säsong fylld av solsken, skulle ljuga om jag hävdade det, men efter regn kommer den berömda regnbågen & det är väl det viktigaste? Att man gång på gång inser att det som inte dödar härdar. Och vi båda slutade med flaggan i topp.
Är så stolt över min lilla introverta exhibionist till lillasyster. Tycker hon tog sig ann utmaningen med allt vad det innebär att göra sin första säsong på ett fantastiskt sätt. Tror hon lärt sig en hel del om sig själv & jag har framförallt fått lära mig mer om henne. Hon har utvecklats ofantligt inom yrket & inte vikt ner sig en sekund. Hon är verkligen en tillgång på alla sätt & vis.

Så nu ligger jag här, i den andra bubblan. Solen stiger över Svartån & Maj månad har precis äntrat år 2014. I Måndags lade jag mig på operationsbordet. Där av de något rubbade sovtiderna. Har precis mulat i mig morgonensdos av härliga substanser & väntar på dess effekt. Livet är för kort & jag har fel på hjärnan. Lite så kan man sammanfatta allt. Det kommer bli bra. Ska bara bli människa igen vilket tar ett litet tag. Så kommer ligga här & slicka såren en dag till ute i Kaga, sen går flyttlasset upp till Stockholm tillsammans med Wifie. Då börjar nästa äventyr. Jag ska framförallt få flytta hem. Komma hem. Det älskar man ju.

Jag är så otroligt spänd & nyfiken på den närmsta framtiden. Jag tänker mig, resten av det här året ungefär. Det ligger förändring & vibrerar i luften. Det viskas om nya äventyr i vindarna. Jag tror jag är på väg att skriva klart ett kapitel i boken om livet & sakta men säkert börja på ett nytt. Men man kan aldrig riktigt veta. Lite tjusningen med alltihop. Står här med öppna armar dock, för jag är inte rädd.

Nu känner jag själv hur morfinet sakta men säkert tar över lite mer av mina sinnen. Brukar förvisso inte bli mycket roligare än att jag somnar. Men jag avrundar helt enkelt.
På återseende, lilla bloggen.

You are blowing my mind.

If I am a Stranger - Ryan Adams

Diagnos : Halsfluss. 

Det är då förbannat att man ska vara så envis. Att man tror man läker sig själv. När det finns hjälp att få.

Men, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Jag har fått min penicillin & är ledig i tre dagar så vet det kommer göra susen. Kommer vara frisk på nolltid.

Två veckor kvar på säsongen i Åre. 

Varje gång jag tänker den tanken kommer frågeställningen : "vart tog fem månader vägen?".

Hur står man emot? Kan man skydda sig själv?
Eller ger man helt enkelt bara efter? Jag vet ju att jag klarar allt. Överlever allt. Kanske inte livet som helhet. Men allt däremellan innan dagen D är kommer. Jag är inte rädd för speciellt mycket, och jag kan resonera med mig själv att se på olika situationer från olika perspektiv för att vara så snäll mot mig själv som möjligt.
Självfallet kan jag få ont & vara rådvill. Jag ser inte alltid klart eller beter mig rationellt alla gånger. Men jag lyckas allt som oftast ta ett kliv utanför & se vad som i slutendan kanske blir för det bättre.  Men nu sitter jag här utan vett & sans.
Jag vet nu varför stormar döps efter människor.
Jag är förlorad. Och jag hoppas att jag inte kommer ur det här
för ens dagen D är kommen. För det här är inget jag vill komma ur levande. Jag är förlorad. Men är inte rädd.

“We have this idea that love is supposed to last forever. But love isn't like that. It's a free-flowing energy that comes and goes when it pleases. Sometimes, it stays for life; other times it stays for a second, a day, a month or a year. So don't fear love when it comes simply because it makes you vulnerable. But don't be surprised when it leaves either. Just be glad you had the opportunity to experience it.” ― Neil Strauss

Eberybody's changing and I just stay the same.

Cary Brothers - Can´t take my eyes off you

"Du går in i en vinylaffär. Välj tre plattor."

Halsontet från helvetet. Lägg då till mensvärken från helvetet också. Satan vad jag älskar livet just nu.
PMS? Nej, vadå? Nu förstår jag inte alls. Plussar man ihop det som nämns här ovan med extrem tillfällig torgskräck så vet jag inte ens om jag kommer lyckas ta mig ner på ICA. Kanske inte är en dålig sak förvisso, vill ju ha allt jag INTE borde äta nu under sjuk-så-kan-inte-träna-perioden.
Högst på listan nu är : Ostkaka med hjorton. Mjölkchoklad. Ölkorv. Brie & kex. Vindruvor. Smörsgåstårta. Pommac. 
Fan. Jag måste ju åka ner. Det hör jag ju själv. Är sjuk, har ont & är ensam. Måste väl få tycka synd om mig själv? Hur utrymmer jag ICA på folk är frågan?
Älskar hur argumenten haglar i skallen nu för att skita i det vs "unna sig" (jävla äckel-ord för övrigt). 

Älskar hur min städmani även kickar in när jag är hemma på frivillig husarrest. Förbannat bra tidsfördriv om inte annat. 
MÄRKS DET HUR UTTRÅKAD JAG EGENTLIGEN ÄR? 
Eller frustrerad snarare. Vill ju egentligen inte ha med folk att göra just nu, och roa mig själv kan jag. Mest irriterad på situationen.
En olycka kommer ju sällan ensam, det har man ju diskuterat förr. 

Har dagdrömt om semester & sol extremt mycket idag. Bläddrat genom gamla album från olika resor & känt hur blodet återigen dansat i ådrorna.

Oj, vad jag lever för äventyr! Närmast i tiden ligger ju mini-semestern till Rumänien. Längtar så efter underbara Cluj & människorna där. Älskade Lillebror & kvalitétstid med pappa.
Få uppdatera dem om livet. Njuta av det förhoppningsvis härliga vårvädret med "nästintill-gratis-drinkar" i handen på något av torgen. Promenera i parken & långa middagar.
Kommer ju försöka få ut Love på en svängom till Rumänskt untz-untz också - såklart. Länge sedan vi skapade trubbel ihop han & jag. Kommer få ta det lugnt med träningen på Performa, men får väl sköta musiken med Bogdan eller något. Haha. 

Dags att hänga tvätt. Tack bloggen för att du stal ca 10 minuter av min tid. Fortsätt med det.

Lost the faith and lost the love when the day is done.

Alter Bridge - Open Your Eyes

...Still today we carry on

I know our day will come

When they open their eyes

And realize we are one...

Jag säger som Alice : "Skönt att det är dåligt väder ute så man slipper ha dåligt samvete för att man bara håller sig inomhus idag".
Har på riktigt släpat mig ner från soffan till köket, lagat lunch & sen släpat mig upp igen. Hade tänkt träna, men eftersom jag vaknade med halsontet från helvetet
så är det nog bara att lägga de planerna på hyllan. Frustrerad är bara förnamnet. Har tre veckor till med träningen innan jag ska operera mig & då kommer få över en månads
ofrivillig paus. Men men, ingen anledning att bli överdrivet sur över saker man inte kan påverka. Så bara att gilla läget.

Om exakt tre veckor har vi alltså lämnat lilla människobyn. Jag & Alice. Hejdå säsongen 2013-2014. 
Jag kommer åka härifrån & ha varit med om saker som kanske inte en händer under en hel livstid. Både gott & ont.
Kommer i vilket fall åka härifrån rikare på erfarenheter. Jag kommer åka härifrån som en starkare människa. 
Jag har funnit en mening med livet. Det om något är, vad som än händer, det jag kommer lägga närmast hjärtat. 

Jag längtar efter Stockholm. Våren. Sommaren. Jag längtar efter min lägenhet. Varma nätter. Nya jobbet. Sweden Rock. Jag längtar efter Wifie. 309. Egentid med det mest självklara i mitt liv. Jackjärn. Jag längtar efter att bli ett år äldre. Flygresan till Bangkok.
Touchdown Bali. Lära Theo svenska. Planera en framtid. Bli moster igen. Min bästaväns bröllop. Att bli gudmor till en av världens vackraste lilla pojkar. 
Jag längtar efter musik, kärlek & dans. 

I dare you to move.

Dare You To Move - Switchfoot

En sex dagars arbetsvecka förbi. Och i morgon vankas det personalsamkväm. Och ledigt.
Snön har åter kommit till byn, men vi har även fått behålla solskenet vilket har värmt gott i själen. 

Tiden springer iväg nu & det lite mindre än fem veckor innan jag packar ihop lilla lägenheten på Solbringsvägen, tar bilen & rör mig hem mot Stockholm. Kan knappt förstå vart fyra månader tagit vägen. Men så är det ju alltid. Fascinerande. 

Jag fascineras även över människor. Och fastnar jag vid någon vill jag veta allt. Jag vill krypa under skinnet, peta håla på ego-bubblan. Oavsett om det är vänner, familj eller kärleksrelationer. Jag vill gå i deras skor, jag vill veta varför de är som de är, varför de uttrycker sig som de gör, vill förstå deras ordval, varför de tittar på vissa saker på olika sätt, vad som tänder alla deras cylindrar, vad som får deras själar att dansa, vad som får deras ögonen att tåras, vad som gör dem stolta,
vad som får deras tid att stanna, vad som gör dem lyckliga, vad som gör ont, varför det gör ont. Jag vill veta historierna, hemligheterna, äventyren, framtidsplanerna.
Jag vill djupdyka rakt in i hjärtat, bosätta mig där tills det inte finns något jag inte kan förstå. Jag är en riktigt jobbig jävel - jag vet.
Det är förvisso inte många människor jag lägger den energin på. Men jag lever lite extra när jag gör det.

Det dånar, sprakar, viner & blåser runt mig. Och ändå står jag helt still. 
Jag är omringad av en orkan. En storm. Jag förstår inte hur jag lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. Men den vill mig inget illa. Den är inte här för att blåsa omkull mig. Den är inte här för att jag ska tappa fotfästet. Den är här för att lyfta upp mig, till oanade höjder, till en ny sfär. Den är här för att låta mig, utan ansträngning flyga fritt. Jag ska bara våga lätta från marken, våga följa med. Vet att jag är chanslös, jag är förlorad. Men kontrollmänniskan vill ju gärna se att det är på mina villkor. Att jag bestämmer själv. Och jag har all tid i världen, för den här stormen, har jag en känsla av - ska ingenstans. 

I put it all in words, this is the only part of it that hurts.

The Last Escape - It Bites

 


Att förlora sig själv i någonting. I vad som helst. Att låta varenda fiber i kroppen, varenda cell, varenda sinne, hela själen göra ett djupdyk. Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag vet inte hur jag ska sätta ord på en känsla som vill få hela mig att grina, samtidigt som jag blir lika upphetsad, fylld av ett lyckorus, vill skrika, dansa, garva. Och grina igen. Jag vill få hela världen att känna exakt det jag gör, jag vill att alla ska förstå storheten. Samtidigt som att jag inte vill att någon ska ta det ifrån mig, förstöra det.
Alltså, det är så jävla flummigt i mig att jag bara sitter här & skakar på huvudet samtidigt som jag skriver. Jag förstår ju knappt själv. Jag kan inte fånga det. Jag kan inte ta på det. Jag blir tokig.
Att då i ett andetag säga att det är en viss låt, eller just nu, ett visst album jag sitter & lyssnar på & att det är det som får mig att känna såhär, må såhär är ju fan helt absurt. Eller? Bara så jävla vackert.
Jag vill dö. Nu, här & nu bara för att den här känslan är så fantastisk. Vad är det för jävla fel på mig?

Varför var det den här känslan jag var född att leva efter? Varför blev det musik?
Och varför är det de som talar samma språk, som kan röra vid mitt innersta utan att jag har någon motståndskraft över huvudtaget? Jag är för alltid förlorad. Förlorad.
Men så tacksam. Vilka hade annars kunnat förstå det skeva sättet man kan känna när något fantastiskt i musikväg dyker upp? Äh, jag måste sluta nörda. Nu! Tillbaka till verkligheten.

Vintern är tillbaka i lilla byn. Har ju haft så kraftiga vårkänningar senaste veckorna så man började faktiskt bli lite nervös över att säsongen skulle ta slut i förtid. Men icke. Det vräker ner snö ute.
Jag saknar ju något med Stockholm, typ varje dag. Men nu när jag vet att det är där jag kommer vara över sommaren så tänker jag njuta & suga ur den sista lilla droppen ur den här tiden kvar i Åre.

Soon as forever is through, I´ll be over you.

Ligger & kramar en kanna med citronjuice, medan en livekonsert med TOTO ligger på i bakgrunden. Orken att kliva helt upp ur sängen har inte riktigt infunnit sig än, men vem har bråttom? Är ju ledig. Idag igen. 
Men oj, så skoj jag har haft. Heldagen med Tina & Jossan i söndags, stormiddag med ett glatt gäng på Supper & Måndagsklubben i måndags. Lekdag med Obaren-grabbarna & Thomas igår, femkamp & quiz på Timmerstugan som avslutades med dans dans dans på säsongen första lediga Tanzen Bitte. 

En parantes.
Måste bara älska hur mina sinnen får damp när vissa låter börjar spelas på DVDn jag tittar på. "Pamela" är, och kommer alltid vara en låt som min själ dansar sig tokig till. 

Ikväll blir det mer av den varan, ska möta upp några härliga människor på jobbet för att sedan äta middag tillsammans & dricka gott innan "Mustasch" spelar på Bygget. Är ju lite av en tradition att se dem spela, tror till & med att jag kan ha min "mustasch"-tshirt med mig. Får leta. Har suktat efter att få se något live länge nu, äntligen. Även om det absolut inte är ett favoritband, och även fast jag sett dem spela flertalet gånger så är det iaf något som händer. 

Börjar verkligen komma tillbaka till mina sinnesfullabruk. Träningen haltar lite än eftersom min kropp inte riktigt är där mitt huvud vill vara. Men det är bara att bita ihop, det kommer det med. 

Men jag har börjat leva igen, inte bara överleva. Sommarens pusselbitar har vridit & vänts på, och har äntligen börjat bli ett fulltaligt pussel. Det ger ett lugn i mig som jag behövde. Och något att se fram emot. 27:e April lämnar jag Åre, ett snabbt stopp i Stockholm innan jag far hem till Linköping ett par dagar innan flyttlasset går upp igen. Ska få spendera sommaren i min egna lägenhet med min bästavän i den bästa storstaden. Det finns så mycket jag ser fram emot med det så jag kan inte ens börja rabbla. Kommer börja jobba på ett nytt jobb i mitten av Maj, och innan dess kommer jag åka ner till Rumänien ett par dagar för att hälsa på lillebror & få en "mini-semester". Älskade Cluj, finaste lillebror, 14e Maj ses vi igen. 

Det har varit en väldigt intressant säsong hittills, på både gott & ont. Har lärt mig oerhört, vilket är något jag värdesätter. Vad hade det blivit av oss annars? Människan. Om man inte hade vart med om saker, lärt sig av dem & försökt bli en bättre version av mig själv. Livet är, och kommer aldrig bli, rättvist. Det går aldrig att jämföra sina egna problem, stora som små, med andras. Jag kan aldrig döma en människa för den personens sätt att känna & tänka, för jag vet inte vilket väg de vandrat. Eller vad som färgat honom, henne. Jag kan bara lyssna, eventuellt ifrågasätta, acceptera & respektera - att alla inte alltid, kommer tycka, tänka eller känna som jag. Jag kan aldrig förvänta mig att folk ska förstå, eller hålla med. Jag kan bara göra det bästa av den här dagen, och leva det liv som gör mig lycklig. För den dagen det är slut, vill ju jag vara nöjd & känna att jag levt till fullo. 
Jag vill känna att jag tagit emot de där jävla skruvbollarna & hanterat dem på de bästa sätt jag kunnat. Mitt liv, är mitt liv, och ingen annans ansvar. 

Nej, nu ska jag starta den här dagen. På återseende.

Bara för att jag tvingar bort dig...

Don't hold me back - Alex Cornish

...

 Betyder det inte att jag inte gillar dig längre, det betyder att jag är rädd att jag redan tycker om dig för mycket. Det är inte för att jag vill att vi ska gå åt skilda håll, utan för att jag vill röra vid dig - hela tiden. Det betyder inte att jag är stark nog utan dig, det betyder att jag känner mig svag med dig.  Det betyder inte att jag stänger dig ute, det betyder att jag är så nära på att släppa in dig...

...Släppa in dig där det gör ont. Det lilla, lilla men känslig hjärtformade rum mellan nu och för alltid. Det är en helig plats där få har fått komma in och alla har misslyckats. Så jag tvingar bort dig, inte för att jag inte vill ha dig & din kärlek, utan för att jag är rädd att din kärlek är den typen som gör ont. Var envis, vara långlivad, och fortsätt dra i mig. Visa för mig att du är ofarlig och förlåt min oro. Framför allt fortsätter att kämpa för mig varje gång jag trycker bort dig…

Veckan, som börjar från & med i natt, kommer bli en av de tuffaste på länge. Som alltid när saker inte riktigt ligger på rätt plats i livet så skriver jag. Skriver ord med betydelse & ord utan substans. Ord som för mig betyder världen, eller ord som för mig kunde varit - ingenting. De bara kommer. Och det kan gå dagar då jag bara läser det jag skrivit, om & om igen, för att övertyga mig själv. Eller för att själv få förstå. Jag behöver andas. Fylla lungorna med luft. Men framförallt få vind i seglen. Den här veckan kommer bli ett helvete. Men det är också den här veckan då allt ska vända igen.
Livet är fört kort, och jag har fel på hjärnan.

Mamma, nu kommer jag hem.
Det var inte nu, det skulle vara. Och det är mitt val.

...Life throws curve balls and she smacks them right out of the park…

…Life throws curve balls and she smacks them right out of the park…

Det är så jag vill se mig själv, det är tjejen jag vill vara. Det är henne jag strävar efter.
Kan väl ändå sträcka på mig, och ge mig själv så pass mycket cred att säga att jag tycker att hittills i mitt 27-åriga liv har gjort rätt bra ifrån mig. Inte så att jag gått vinnande ur alla strider, jag har absolut lärt mig på vägen att både be om ursäkt, acceptera, inse mina misstag, nederlag, förmågan att få ändra sig, vända andra kinden till, ducka.
Livet har absolut varit en dans på rosor, men en dans med förbannat svåra steg. Det har kantats av de eviga orättvisorna, i min ögon, sjukdom, död, separation, osämja. You name it. Men på något sätt sitter man ju ändå här idag, funktionell nog att behålla både ett jobb, vänner & familj nära. Vissa situationer vet jag inte ens hur jag bearbetat, men på något sätt har man ju ändå lyckats ta klivet vidare, ifrån, och leva utifrån det nya man skapat. Bort från allt man sörjt över. 

Men ibland kan jag fan undra hur man ska hålla ihop. Vem som sitter & portionerar ut all jävla dynga som fullkomligt hälls över än. Eller vem jag gjort så fruktansvärt illa i ett tidigare liv, om man nu tror på karma. Jag vet ju, att oavsett vad, kommer allt lösa sig & blir bra. För det är sådan jag är. Jag vet, genom allt jag & min familj fått gå genom, att man kommer alltid ut på den andra sidan. Kanske inte alltid starkare, men kanske lite klokare, eller bara levande. Och det är väl i slutändan huvudsaken? Tills dagen är kommen då, för till syven & sist så är ju levande det sista man kommer vara när det här är över. Men just nu är jag så orkeslös. Och vet inte vilken fot jag ska stå på. Önskar att någon bara kunde lyfta upp mig, & bära mig för en stund. För de här fötterna är ta mig fan blytunga. 
Och ändå - så är jag stor & stark & "kan själv".
Vill ju gärna tro det. 

Nog om det.
Nu ska det sova sju kvart i timmen efter en rätt lugn natt på jobbet.
För om fem timmar ringar klockan. Och då är jag den som kommer bänka mig i soffan framför OS-hockeyn. En av de ytligaste sakerna i världen som får mig att må sådär bra, tillsammans med musik, och träningen. Sverige - Slovenien. Borde vi väl kunna klara av kan jag tycka.

Kan det iaf gå min väg då? Snälla jävla du-som-bestämmer-karma-
lagen-av-attraktions-skit. 

World spins madly on.

Say Something - A Great Big World

...And I will stumble and fall

I'm still learning to love

Just starting to crawl

Say something, I'm giving up on you

I'm sorry that I couldn't get to you

Anywhere I would've followed you

Say something, I'm giving up on you...

Alla hjärtans dag. Den fjortonde Februari. 

Jag vet inte om jag riktigt minns när jag en "by the book"-valentine senast. Ni vet, rosor, choklad, en mysig middag eller vad det nu är man gör för att visa att man älskar/tycker om/är förälskad i sin partner/blivande käraste/den man ligger med. 

Högtider är något jag aldrig brytt mig särskilt mycket om, inte i vuxen ålder i vilket fall. Var säkert superdupermega viktigt som liten, men hela det här kommersiella ståhejet som blir är något jag kan vara extremt allergisk emot. Och inte för att låta som den största bitterfittan i världen så är väl 
Alla Hjärtans Dag den minst önskvärda i min värld.
Gnugga ensamheten i ansiktet på oss då, vi tappra singlar. Klart som fan jag vill vara någons hjärta, men att det ska krävas en dag om året för det där lilla extra. Jag är inte speciellt förtjust i blommor, eller trams, är rätt ocharmig när det kommer till hela den där baletten, men självfallet skulle jag vilja vara någons "shot av whiskey" alla dagar, hela året runt. Självklart vill jag att dagen kommer då jag dyrkar marken denne någon går på eller då denne någon står & pekar på mig när jag har hybris uppe på baren lite över förfriskad & säger med all världens stolthet i rösten "Hon där, hon är fan min". Och det lovar jag, när den dagen infaller, då jag står där & är ihopbög igen, då kommer det inte krävas någon jävla fjortonde februari för att karljäveln ska känna sig uppskattad/älskad/åtråvärd, eller vad män nu vill vara. Starkast i världen, är väl kanske troligast att min blivande man kommer vilja vara med tanke på vad för killar jag dras till. Skämt osido. Att jag försöker möta min romantiska sida halvvägs är ett faktum, så jag kanske sitter där en dag med allt Valentine-tjafs jag kunde hitta på ICA Maxi. Man ska aldrig säga aldrig. Men år 2014 är inte året, istället kommer jag vakna, gå till gymmet med min lillasyster sen förhoppningsvis se Sverige köra över Schweiz i OS-hockeyn. Jobba, det ska jag också. Servera romantiska cocktails till kräkkära par & vodka redbull till de lika bittra singlarna.

Missförstå mig rätt nu. 
Det finns inget jag unnar människan mer än den där magiska endorfinkicken man enbart kan få tillsammans med någon annan.
Jag avundas de som vågat ta klivet ut i det okända, låta det bära eller brista, njuta av resan, äventyret & utmaningen. 
Jag respekterar de som struntar i spelet, de som sett magin i en annan människa & vågat utforska den. 
Jag hyllar de som vågar vara sårbara, öppna, lyhörda & allt annat som krävs för att få en tvåsamhet att fungera. 
Kan fortfarande blunda & gå tillbaka till platsen när jag sist var sådär upp över öronen, högt över taken & inga-fjärilar-ett-helt-jävla-zoo förälskad,
hur känslan slog mig som en bättre käftsmäll i ansiktet för att jag vägrat våga erkänna det så länge. Jag minns det som igår - och det finns inget mer fantastiskt.

Och även om just den kärleken tyvärr inte höll, så finns det fortfarande inget än i mitt liv som vart så vackert som just det, och att jag ser fram emot nästa gång jag - tillsammans med någon, vågar hoppa rakt utanför vår comfortzone & se vart det flyger. 

Så klart, samtidigt som jag kräks lite i min mun över just den här dagen, så är jag självklart inte sen att lyfta kärleken högt över alla andra känslor i hela världen.
Men fråga mig sjusjunde September, eller tolfe juni, eller nyårafton - jag kommer göra det då med. Jag behöver inte en "Alla Hjärtans Dag".

Men ha en fin sådan, ni som firar & inte firar.

Och glöm inte, ta hand om varandra.

Just give me some time. And I'll be all you want.

Hang with me - Robyn 

Just don't fall

recklessly, headlessly in love with me

Cause its gonna be

All heartbreak

blissfully painful and insanity

if we agree :

Oh you can hang with me

Åhoj vad många som läser när man lägger en liten halverotisk bild som front & skriver "äta kakan". Era sjuka jävlar. Men välkomna. Flera har säkert aldrig vilat sina cyberögon på min lilla blogg innan.
Och som jag skrev när jag "började om" här Augusti 2012 :

"De flesta vet redan säkerligen vem jag är. Likaså vad jag gör, bor, vilka jag umgås med & antagligen flera jag legat med…

…Här kommer ni få lära er en del om mig, vad jag gör, vart jag är på väg & hur jag ska ta mig dit. Läs för nyfikenhetens, för kärlekens, för livets eller för tidsfördrivets skull. Mig kvittar det.
Ni är alla lika välkomna…"

Och så är det väl fortfarande. Ibland skriver jag massor. De som känner mig vet att det ofta beror på obalans i verkliga livet. Ibland går det månader, nästan så bloggen vart silvermunk flera gånger.
Då har inte hjärnmongot så mycket att fundera över, eller inget som behöver kräkas ut via text i vilket fall. Det går lite i vågor skulle man säga. Oftast är det ju bara ordsvammel. Sen är det bra så.
Ibland är det riktat direkt åt människor som jag kanske inte verbalt kan komma åt. Och oftast är det inte ens viktigt att just de personerna läser det lilla jag har att säga. De behöver mest bara få komma ut.
För jag är en sådan som sprängs inombords när för mycket läggs på hög. Det slutar sällan bra. Även om jag alltid kommer tillbaka. Ibland är det inte riktigt på något eller någon. Det är bara, just det, ord.
Man tar det lite som man vill. Jag snackar ju oftast lite för mycket som det är. Likaså här. Knappt så jag orkar med mig själv vissa dagar. Tänk att man ändå har vänner, kan jag känna ibland. 
Något rätt måste man väl ändå göra då. Oklart. 

Somnade halv nio imorse. Sov till halv tolv. Måste vara något slags rekord. Vet inte när jag sov så lite senast. Är bara väldigt mycket i huvudet nu, samtidigt som man ska hålla lågan & skenet upp på arbete & bland folk. Skulle behöva ett mindre break.
Men det kommer. En snabbvisit söder ut är planerad inom en snar framtid. Både jag & min familj behöver det.  Nu har jag dock bullat upp med en liten "insomningstablettbuffé" i sängen som snällt ska få slinka ner när jag svamlat färdigt.  Tabletter eller närhet gör oftast tricket när man mår såhär. 1 av 2 är ju rätt bra jobbat, kan jag tycka. Man kan inte få allt. Fan, vad trist livet hade varit då.

Och det bästa kan ju vara, när jag vaknar i morgon, så ska jag ta min lilla behändiga bakdel & gå upp till TOTT där säsongens första brunch äger rum. Aja snurrar plattor & lillasyster står för sällskapet. Undrar hur stark jag kommer vara på gympasset efter det? Kanske starkast.

Vi får höras…